Öppet brev till finansminister Elisabeth Svantesson med hänvisning uttalande om biståndet
22 januari 2025
Vad är bistånd? För oss handlar det bland annat om möjligheten att samarbeta med ungdomsorganisationer i Togo, Senegal, Ghana och Madagaskar som stöttar unga som riskerar att hamna i kriminalitet eller behöver rehabiliteras. Ett projekt som prisats internationellt för dess lyckade insatser och resultat.
Det är mindre än två procent av ungdomarna som varit med i KFUMs svenskfinansierade biståndsprojekt ”Youth Justice” som återfaller i brott. Samtidigt ligger ländernas snitt runt 60-80% återfallsförbrytare. Med andra ord borde det här ses som en välbeprövad metod som skulle kunna gynna Sverige att ta hem och implementera.
Ändå verkar det vara okej att lägga ner det som så tydligt fungerar. Finansminister Elisabeth Svantesson säger ”vi har visat att det går att omprioritera utan att försämra andra delar av samhället”. Det är svårt att förstå resonemanget och svårt att se hur de unga som drabbas skulle kunna hålla med.
Lärdomarna skulle kunna appliceras i Sverige, där det satsas på polis och rättsväsende för att minska den organiserade brottsligheten, men även satsningar på brottsförebyggande åtgärder behöver förstärkas. Insatserna till civilsamhällets arbete med unga minskar trots att forskning visar att samhället tjänar mest på varje brott som aldrig begås.
Enligt Svantesson ”så det går ju att omprioritera på ett bra sätt som också medborgarna kan acceptera och tycka är bra.” Frågan är om brottsoffren skulle hålla med om detta. Det går dessutom helt emot Sidas senaste opinionsmätning som påvisar att stödet för bistånd är mycket starkt bland medborgarna. Likaså är andelen som vill att biståndet ska öka den högsta på 23 år.
Har regeringen råd att fortsätta leva i okunskap?
Sedan regeringen tillträdde har finansiering till fredsarbete och till arbete med FN:s resolution 2250 om unga, fred och säkerhet försvunnit från regeringskansliet, utrikesdepartementet och Sida. Stöd saknas både för arbete i Sverige och i andra länder.
Även finansiering till ungas deltagande i internationella forum har försvunnit, t.ex. för representanter till EU:s dialog och FN:s generalförsamling. Detta samtidigt som ungas förtroende till politiken är oroväckande lågt. Det bör ses som ett skolboksexempel på hur en leder fram polarisering mellan politiker och unga. En ung generation som saknar förtroende för politiken och en allt åldrande skara riksdagspolitiker som ser på unga som en passiv massa som tär på samhället. Javisst, lite hårdraget men samtidigt ska vi komma ihåg att makten inte direkt gjort några större förflyttningar på hur de ser på unga.
Regeringen påstår att det inte skulle märkas om man tar från biståndet och ger till försvaret. Vi håller inte med. Vi ser att satsningar på unga, fred och säkerhet redan försvunnit och ser mörkt på arbetet för ungas delaktighet. Hur kan man tugga på kakan och ändå tro att man har den kvar?
Vi tror att regeringen inte vet vad biståndet gör och därför lever i tron att minskningar inte kommer märkas. Frågan är snarare om Sverige har råd att fortsätta vara okunniga om vilka innovationer biståndet gör och vad det skulle kunna ge tillbaka till Sverige?
Därför föreslår KFUM tre enkla uppmaningar till politiken:
- Ta reda på vad biståndsprojekten faktiskt gör och hitta de innovationer som biståndet bidragit till.
- Ta hem de metoder som fungerar utomlands och som redan är beprövade med stöd av biståndet.
- Se civilsamhället för den styrka och kraft det faktiskt är.