Resedagbok från Ukraina

En resa till ett land i krig kräver andra förberedelser än vanligt. KFUM Sverige är en ansvarsfull arbetsgivare, så allt från säkerhetsplan till försäkringsvillkor behöver vara i ordning.

Hemma har jag också haft många samtal med mina barn – om att det faktiskt går att leva ett vardagsliv även i Ukraina. Jag visar bilder från YMCA-föreningars Instagram – ungdomar på träffar, barn som leker, fritidsaktiviteter som pågår – det lugnar dem, och kanske även mig.

Det som normalt är en eftermiddagsresa till Kiev blir nu ett dygn långt projekt. Tåg till Warszawa och sedan 15 timmar buss genom ett stilla jordbrukslandskap. Nästan bara kvinnor ombord – män mellan 18 och 60 får i princip inte lämna landet.

Ukraina är ett gigantiskt land och när solen går upp rullar bussen fram genom ett platt jordbrukslandskap som bara då och då bryts för att passera genom en by eller mindre stad. Av kriget ser man egentligen inte så mycket men det finns där, ett och annat militärfordon, en förberedd eller övergiven barrikad med stridsvagnshinder och en del byggnader som bär spår efter beskjutning eller bombningar. När vi närmar oss Kiev så blir det ännu tydligare, jag känner igen ortsnamnen på skyltarna från medierapporteringen i inledningen av kriget, jag slås av hur otroligt nära huvudstaden fronten stod. När vi är riktigt nära Kiev så ser jag skylten mot Bucha, förstaden till Kiev där ryska soldater genomförde vad som beskrivs som en massaker och som avslöjades sen ukrainska trupper återtog staden..

Väl framme möts jag av Maryna, YMCA Ukrainas internationella koordinator. Våren har hunnit till Kiev, och känns det fint att vara tillbaka. Jag checkar in på ett gigantiskt Sovjettidshotell där gymmet i källaren har gjorts om till skyddsrum.

Den här dagen höll jag mig i Kiev, natten hade varit lite stökig med ihållande flyglarm. Kievborna är vana och litar luftförsvaret och tur, eller statistik (väldigt få människor dör eller skadas allvarligt av drönar och robotattacker mot just Kiev), och de allra flesta sover vidare. Vi som besöker staden och har förhållningsorder hemifrån får lite mer störd nattsömn.

Jag besöker YMCA Kiev, en mindre förening som haft svårt att hitta sin roll i staden inte minst på grund av att de har haft svårt att hitta permanenta lokaler berättar dom. Samtidigt har de gjort viktiga insatser, särskilt under krigets inledning, och ofta i samarbete med andra och runt om i Kiev-regionen.

Eftermiddagen spenderas på YMCA Ukrainas kontor och i digitala möten. Under andra halvan av 2024 inleddes projektet Beyond, en slags vidareutveckling av Youth Force men med mer fokus på organisationsutveckling. Flera av de deltagande föreningarna ligger långt bort och/eller har allvarliga säkerhetsutmaningar och vi kan inte besöka dem den här gången. I stället har vi ett digitalt möte. Det hade kunnat ske hemifrån, men när jag sitter i Kiev blir det något annat. Det märks att det betyder något för dem, och samtalen blir ärligare mer öppna.

Vi reser till Zhytomyr, ett par timmar väster om Kiev. När vi närmar oss staden så ser man betydligt tydligare spår av kriget än jag gjort tidigare, fler bombade hus som står kvar som skelett.

När vi kommer fram möts vi av Anna och jag frågar om det, hon säger att dom utsätts för mycket bombningar och så kallade självmordsdrönare och att Zhytomyr till skillnad från Kiev mer eller mindre saknar luftförsvar. Anna berättar vidare att både hennes man och son är i armén, båda inne på sitt tredje år och att sonen tog värvning direkt när han var 18 år som frivillig. Det finns en djup smärta i hennes ögon men samtidigt är hon stolt över deras insatser.

YMCA i Zhytomyr har tidigare haft fokus på Ten Sing och ukrainsk kultur. Det har de fortfarande, men verksamheten har breddats. Även här har de involverat en psykolog för psykosocialt stöd. Vi pratar mycket om hur kriget drabbar unga och barn, hur man redan nu kan se tecken på trauma i gruppen som kommer ta mycket lång tid och mycket resurser att reparera. Som ett första steg handlar det mycket om att få mottagaren att öppna upp, jag får smakprov på den sandterapi som psykologen använder sig av.

I husets källare sitter ett 20-tal äldre kvinnor och knyter kamouflagenät, även den verksamheten organiseras av YMCA Zhytomyrs ordförande Anastasia. Det är en folkrörelse, näten är bättre än fabriksvarianter eftersom de inte känns igen lika lätt från luften. Jag försöker knyta, men misstänker och hoppas verkligen, att mitt bidrag kommer justeras innan leverans.