Resedagbok: åter i Palestina

20 oktober 2025

För ett par veckor sedan, före eldupphöret i Gaza, befann sig KFUM Sveriges internationella sekreterare i Palestina. KFUM Sveriges position om Israel och Palestina kan man läsa här. Det här är KFUM Sveriges internationella sekreterare Martins reflektioner från hans senaste resa till området. 

Åter i Palestina 

Jag har varit i Palestina många gånger. Jag har varit där när säkerhetsläget varit spänt, när konflikten varit vid kokpunkten och när den har exploderat. Den här gången går resan till Västbanken, den ena delen av Palestina den andra delen är Gaza. Det är ett land i två delar men människorna ser sig själva och varandra som palestinier. Det är ett relativt litet folk på ett ännu mindre område där nästan alla har släkt, vänner eller kollegor på båda platserna. Smärtan över kriget i Gaza syntes i ögonen på alla jag mötte och den var drabbande. Jag hoppas att det nu förbytts i något annat, och att eldupphöret leder till en fred som erbjuder någon sorts väg framåt. 

När jag kom till Västbanken så hade det gått två år sedan Hamas attack i Israel med mord på civila och gisslantaganden, och Israels utdragna och fruktansvärt våldsamma svar. Jag hade inte varit i Palestina sen före kriget. Precis som inför mina resor till Ukraina väcker den här nervositet hos dem omkring mig. Jag försäkrar att jag är försiktig och bedömer att det jag ska göra och de platser jag ska besöka som relativt säkra.

Egentligen är jag inte särskilt orolig för min egen säkerhet. Jag har lokala kollegor som har förnuft och känsla för det som händer och mina tidigare erfarenheter hjälper mig att navigera om något skulle inträffa. Samtidigt vill jag inte leva ett bunkerliv där jag undviker att se och förstå vad som händer. För att kunna vara ett bra stöd till våra partners behöver jag förstå förutsättningarna på plats där KFUM Sverige har samarbeten. Det blir en balans och många samtal om vad som låter sig göras och vad som inte gör det. 

Vi landar i att hålla oss i staden Ramallah och att lägga fokus på det interna. Vi går igenom hur de senaste åren med kärnstödet har fungerat, hur systemen för ekonomistyrning ser ut, hur uppföljning och rapportering fungerar och vilka utmaningar som finns nu och framåt. På vägen hem får jag frågan (som såklart är ett ifrågasättande) i den israeliska säkerhetskontrollen om jag inte kunde ha gjort den här uppföljningen digitalt, för jag vet väl om att det inte är säkert? Det hade såklart gått, men i det fysiska mötet finns något som inte låter sig ersättas digitalt utan att man förlorar något grundläggande som finns i närvaron och samvaron. 

Nya kollegor och kollegor i nya roller

Sedan jag var på plats förra gången har mycket förändrats på YWCA Palestina. Den tidigare generalsekreteraren, som klev in samtidigt som jag började arbeta med KFUM Sveriges internationella arbete, har slutat. Det har även ekonomichefen gjort. Det var vi tre som samarbetade närmast i tidigare projekt och som, efter stora ansträngningar, ansökte om och beviljades kärnstöd. Båda slutade efter intern oenighet om vägen framåt, om balansen och ansvaret mellan de lokala föreningarna och den nationella organisationen. Till slut gick det inte att hitta en kompromiss. Processen var intern och demokratisk. Jag tror mig veta vad som är bäst från vårt perspektiv men som internationell partner, och även jag själv som svensk man, i relation till en palestinsk kvinnorättsorganisation har jag varit försiktig med att försöka påverka den processen eller människors beslut. Det är viktigt att det är organisationens beslut men för mig är tomrummet efter de som lämnat tydligt. 

Nya personer har klivit in. Några har haft andra roller tidigare och flera är unga. Det är bra med en föryngring och att människor får större skor att fylla. Samtidigt tar de över i ett mycket svårt läge. Förutsättningarna för att säkra långsiktig finansiering har försämrats under de senaste åren. Ekonomin på Västbanken är så svag att många akut behöver bidra till familjens försörjning snarare än att tänka på sin egen och sina lokalsamhällens långsiktiga utveckling.

Säkerhetsläget och möjligheterna att röra sig fritt på Västbanken har också försämrats kraftigt på senare tid och ser ut att försvåras ytterligare. Ett nytt system med elektroniska vägbommar stänger regelmässigt av in- och utpassager ur olika byar och stadsdelar. Trots svårigheterna har man löst mycket på ett klokt sätt. Mer ansvar för aktiviteter och utveckling ligger nu hos lokala personer som känner behoven och har breda nätverk. Det nationella kontoret fokuserar på stöttning, uppföljning och påverkansarbete både nationellt och internationellt.

Oliverna blir kvar på träden  

Senare under veckan åker jag till Betlehem för att träffa JAI, en samverkansorganisation mellan YWCA och YMCA i Palestina. En av JAIs insatser handlar om att belysa vardagen för vanliga palestinier som försöker leva sina liv i skuggan av konflikt och under ockupation. Ett av projekten kretsar kring oliver. Träden är en symbol för den här delen av Mellanöstern, för maten och kulturen i stort men inte minst är de en viktig del av ekonomin. Genom JAI kan man sponsra plantering av olivträd till stöd för palestinska bönder. Förra året slogs insamlingsrekord och man fick in pengar för att köpa 90 000 träd som nu har planterats.

I vanliga fall kan intresserade komma och delta i både plantering och olivskörd genom JAI. Den internationella närvaron har ofta räckt för att minska risken för trakasserier och våld från israeliska bosättare och den israeliska armén. Planteringen och skörden har kompletterats med rundresor på Västbanken och möten med organisationer och människorättsaktivister. I år har man dock valt att inte bjuda in internationella deltagare. Riskerna bedöms som för stora, både för dem som kommer för att delta och för de bönder som närvaron är tänkt att skydda. Det säger något om hur mycket risken för våld har eskalerat. Det här lämnar hål i böndernas försörjning kortsiktigt men riskerar även att slå hårt långsiktigt i och med att inte träden kan skördas och tas om hand.  

Vägen framåt

När jag lämnar Västbanken är det med många funderingar och en tung oro inför framtiden. Kriget i Gaza ser ut att vara på väg mot sitt slut, men det bär inte med sig något självklart hopp om en bättre morgondag. Jag slås återigen av hur mycket oro och ångest jag har mött hos mina palestinska vänner och hos dem jag träffat under resan. Återuppbyggnaden av Gaza ser nästan omöjlig ut och förutsättningarna för drägliga livsvillkor på västbanken försämras snabbt och metodiskt. En sak är dock säker. Det stöd vi kan ge till positiva krafter som YWCA Palestina är fortsatt mycket viktigt. Ungas ledarskap samt stärkta rättigheter och ekonomiska möjligheter för kvinnor behöver vara en del av vägen framåt om en positiv fred ska kunna bli möjlig.