Resan börjar närma sig sitt slut – del 4

Sista dagen på konferensen! Den avslutande sessionen, “the closing session”, följde ett väldigt formellt schema, ungefär som ett årsmöte. De sista statementsen på deklarationen skulle delas, och vem som skulle vara ansvarig för nästa års konferens meddelades.

Det var både häftigt och jobbigt att sitta med och lyssna på de slutgiltiga uttalandena. Man kunde verkligen se de tydliga temana som genomsyrade samtalen, mellan länder med liknande politiska styrelseskick, från de sidoevents som hållits under konferensen, och från det som diskuterats både i formella möten och informella samtal. Det fanns en glädje över att enhälligt acceptera en politisk deklaration, en känsla av framgång, men samtidigt också ett erkännande av det stora arbetet som återstår. Fokus låg på att nu omsätta orden till praktisk handling, att verkligen leva upp till de löften man gett.

Men det var också tydligt att ett flertal länder och delegater hade andra agendor. Kritiken under den avslutande sessionen var mångfacetterad. Det fanns de som ansåg att deklarationen borde vara ännu mer inkluderande, exempelvis genom att bredda definitionen av kön och inkludera sexuella och reproduktiva rättigheter samt undervisning om dessa ämnen. De ville att deklarationen skulle gå längre för att verkligen reflektera alla perspektiv och behov. Men det som för mig var mest chockerande var de kritiska rösterna som ansåg att vissa grundläggande delar av deklarationen saknades helt, eller att några av de redan inkluderade punkterna var så problematiska att de inte kunde stå bakom dem. Kritiken handlade ofta om att deklarationen inte fullt ut beaktade kulturella, religiösa eller rättsliga normer som var viktiga för många av delegaterna. En del menade att det var svårt att implementera och efterleva delar av deklarationen eftersom de stred mot dessa normer, och de uttryckte en stor oro för att det skulle leda till konflikt på hemmaplan. Vissa sa till och med bara att “vi kommer inte att följa detta” utan att linda in det i någon form av ursäkt.

Jag satt där under sessionen och lämnade den också med blandade känslor som pendlade mellan hopp, styrka och tro och känslor av hopplöshet, maktlöshet och förtvivlan. Att vara i FN, att vara där och lyssna på de viktiga samtalen, är fantastiskt lärorikt och intressant. Men samtidigt kan det vara svårt att inte känna sig liten, som om ens egen röst knappt hörs i det stora sammanhanget. Vad kan en enda person, som jag, egentligen göra eller förändra? Efteråt har jag landat i att ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. Det spelar ingen roll om det är genom att vara engagerad i en global organisation, som jag är just nu, en lokalförening, eller att inte vara engagerad i någon organisation alls men i olika sammanhang säga ifrån när något händer eller sägs som inte känns rätt. Alla våra handlingar, oavsett hur små de känns, har en betydelse och vi alla drar vårt strå till stacken på vårt eget sätt. Det handlar inte om vad vi gör, utan om att vi gör det. Och det är precis den förändringen världen behöver.

Om du är nyfiken på att ta del av “the closing session” eller andra av de formella mötespunkterna från CSW eller andra konferenser och event på FN så kan du hitta dessa via FN:s webbtv.

Och det var två veckor i New York och i FN! Som jag har skrivit i min resedagbok har det varit en resa med allt och lite till. Det har varit en resa inuti, utanpå och runt om. Sista timmarna i New York gick jag bara runt till det som kommit att bli mina favoritplatser i staden. Satt och tittade på hundarna i Central park. Åt en bagel och drack en kaffe på mitt favoritcafé. Köpte de sista presenterna och åt en pizzaslice i lobbyn på West Side YMCA innan min Uber hämtade mig för att åka till flygplatsen.

När planet lyfte från Newark så flög det längs med Manhattan så att man kunde se allt ovanifrån. Frihetsgudinnan, Brooklyn bridge, FN-skrapan, Central park, alla skyskrapor, Epire state building, Rockefeller Center, Times Square… Det var häftigt att få se allt ovanifrån, och ett fint avslut. Från att vara mitt i smeten till att se allt på avstånd. Kollade noga och försökte ta in allt, från ett annat perspektiv. Sen steg planet högre och högre upp bland molnen, och New York försvann i ett ögonblick in i dimman. Det var som att allt bara hade varit en dröm och att jag nu skulle vakna och gå till föreläsning på universitetet. Det kommer nog ta ett tag att landa och förstå vad jag har varit med om. Men det här är en resa jag kommer att bära med mig för resten av livet. Tack KFUM Sverige för den här möjligheten!