New York börjar kännas som hemma – del 3

Dagens första sidoevent som jag gick på hölls av Afghanistans FN-representation och handlade om utbildning som väg till jämställdhet. Som gymnasielärare i samhällskunskap så står utbildning och utbildningens roll i samhället mig varmt om hjärtat. Att lyssna till experterna i panelen, som är en del av den opposition mot talibanerna som nu styr landet, blev en tydlig påminnelse om utbildning inte bara handlar om fakta, läroböcker och att mäta kunskap med prov och betyg, utan att utbildningen är ett av de viktigaste redskapet för att påverka och förändra framtiden, både på individ och samhällsnivå. När utbildning begränsas, till exempel för flickor som i Afghanistan, är det ett sätt att kontrollera inte bara vad människor lär sig, utan vad de inte får lära sig. När farliga krafter får definiera vad som är “tillåten” kunskap, begränsas också vad ett samhälle kan bli. Det fick mig att tänka: vilka saker har jag fått lära mig – eller inte – och varför?

På eftermiddagen gick jag över gatan för dagens andra sidoevent som, när jag landat efter allt jag varit med om på CSW69, kom att bli ett av de mest känslosamma. Jag hade blivit inbjuden till eventet under konferensens första vecka av Anastasiia från Ukraina när den finska delegationen anordnade ett event det pågående kriget i landet. Kvinnorna som anordnade eventet, Geopolitical Alliance of Women of Ukraine, många som visade sig vara mor och dotter, stod på rad med handgjorda skyltar som bar fakta om kriget. En efter en berättade de om “krigets början” – om att tvingas fly, om att återvända, om att förlora någon. Det blev snabbt tyst i rummet. Istället för att prata om Ukraina, blev vi inbjudna att prata om oss själva – om vilka utmaningar vi ser i våra egna samhällen, och vad vi kan göra åt dem. Det var kraftfullt. Och det var ett hoppfullt sätt att påminna oss om att fred börjar i det lilla – med oss.

Vill du stötta KFUM Sveriges arbete i Ukraina? Läs mer här

När jag reflekterar över den här dagen dyker tanken upp kring betydelsen av inkludering och representation, då det på olika sätt gjort sig synligt under de event jag deltagit i på under dagen. På morgonen deltog jag i ett av FN:s formella mötespunkter för konferensen, där olika delegationer delade med sig av sina reaktioner på den politiska deklarationen som accepterades enhälligt förra måndagen. När de gör det kallas det för “statements”. I dessa statements lyfts oftast vad den delegaten, alltså den medlemsstat eller organisation som hen representerar, upp det som den tycker/tänker och vill fastslå för det som diskuteras. Det kan både vara lovord och uppmaning till handling, men det kan också handla om att tydligt sätta ner foten, säga ifrån eller kritisera. På mötet påtalades det att vissa individer och grupper saknas i den politiska deklararationen, och det var inte första gången jag hörde det sägas, men ändå fastnade orden: “You failed us” riktat mot bristande inkludering av personer med annan hudfärg, könsidentitet eller kulturell bakgrund. Flera aktörer betonade att det behöver inkluderas fler unga, fler från ursprungsbefolkningar, samt att vi också behöver inkludera unga män och pojkar som strategiska partners i jämställdhetsarbetet.

Efter detta möte deltog jag i ett sidoevent arrangerat av International IDEA. International IDEA är en oberoende internationell organisation som arbetar för att främja hållbar demokrati världen över, genom att hjälpa länder att bygga upp fungerande och hållbara demokratier, främjar fria och rättvisa val samt stöttar politiskt deltagande och representation. Sidoeventet handlade om hur konstitutioner (grundlagar) skapas och vad det betyder att inkludera olika röster i det arbetet. Representation är ett ord vi ofta hör i mer allmänna termer, men här handlade det om grunden till hur samhällen styrs, hur kön, erfarenheter och perspektiv får (eller inte får) plats i det som både styr samhäller i nutid och formar framtiden. I panelen deltog kvinnor som alla kommer från länder som befunnit sig i eller befinner sig i konflikt eller kris. Flera av dem lyfte att ofta befinner sig kvinnor “bakom stolarna men inte vid bordet”, särskilt vad gäller beslut som fattas i fredsförhandlingar och återuppbyggnaden av ett land efter en krig eller konflikt. De är med, men de får inte delta på riktigt.

På eftermiddagen fick jag möjligheten att besöka Sveriges permanenta representation vid FN och hade ett kort samtal med Markus Holknekt som är rådgivare och specialiserad på mänskliga rättigheter och sociala frågor i FN:s tredje utskott. Det visade sig också att Markus var gammal KFUM:are från basketvärlden. Även om vårt möte var kort så hann vi med många ämnen. Vi pratade om hur det är att jobba för Sverige i ett så internationellt sammanhang där han beskrev kontrasten mellan de stora officiella FN-konferenserna och det mer vardagliga, och hur det diplomatiska arbetet som ofta sker bakom stängda dörrar. Vi pratade om hur man bör vara som person om man ska trivas med och orka med att jobba på FN, att det är långt ifrån ett 9–5-jobb som i Sverige. Vi pratade också om Dag Hammarskjölds betydelse för FN, både politiskt och estetiskt då han haft mycket påverkan på den design och möblemang som finns inuti FN-skrapan. Under samtalet såg jag en tavla bakom honom med en kvinna och frågade “vem är det där då?” och då sa han “vet du inte det? Det är ju Agda Rössel”. Och nej. Jag hade aldrig hört det namnet förut. Agda Rössel var en banbrytande svensk diplomat och världens första kvinnliga FN-ambassadör och är ihågkommen som en principfast och modig pionjär för kvinnor inom diplomatin och mänskliga rättigheter. Varför har jag aldrig hört om henne? Varför har jag bara hört om Dag Hammarskjöld, som var FN:s generalsekreterare från 1953 till 1961? Det blev återigen en tanke som berörde betydelsen av representation, men också hur historia skrivs och vad som ryms i den. Hur många fler kvinnor – eller personer från andra minoritetsgrupper – har arbetat, kämpat och burit det här arbetet framåt utan att nämnas? Och vad har det för betydelse att även inkludera och uppmärksamma dessa personer – inte bara för att rätta till bilden av det som varit, utan för att bredda förståelsen av det pågående arbetet för en mer rättvis och hållbar framtid? Torsdag 20 mars – ko