Följ med Emma till New York – del 1

Första dagen på CSW69 började med sol och en energisk stämning i luften. När jag närmade mig FN-skrapan kunde jag återigen urskilja andra delegater genom deras blåa band runt halsen köandes för att få komma in för öppningsceremonin. Det var en härlig blandning av kvinnor i traditionella dräkter och en atmosfär fylld av skratt och fotografering. På ett sätt kändes det som en fest, men också som något större och mer allvarligt.

Något jag inte hade förstått innan var skillnaden mellan att vara ”delegat” och att vara del av delegationen. Om man är delegat från en organisation med ECOSOC-status eller tillhör en nationell kommission har man tillgång till alla rum i FN-byggnaden. De som ”bara” är delegater får inte tillgång till allt, och därför satt jag inte inne i General Assembly under öppningsceremonin, men fick se den live från en konferenslokal precis intill. När öppnandet av den 69:e kommissionen för kvinnors status inleddes, antogs en politisk deklaration som markerade 30-årsjubileet av Pekingdeklarationen. FN:s medlemsstater enades om en stark deklaration som fokuserar på att skydda och främja kvinnors och flickors rättigheter, jämlikhet och egenmakt världen över. Den lyfte fram flera viktiga områden:

• Skydd och respekt för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter utan undantag.
• Att säkerställa att kvinnor får en aktiv roll i fredsarbete, från förebyggande åtgärder till återuppbyggnad.
• Ekonomisk egenmakt genom bättre tillgång till resurser, rättvisa arbetsvillkor och ekonomiska möjligheter.
• Bekämpa alla former av våld mot kvinnor och flickor, även digitalt våld och trakasserier online.
• Jämställd tillgång till utbildning och teknik för att ge kvinnor och flickor lika möjligheter.
• Investeringar i omsorgsarbete och sociala skyddsnät, särskilt i kristider, för att stödja kvinnors välbefinnande.

Trots att deklarationen var omfattande, saknades det enligt flera civilsamhällesaktörer flera viktiga delar och framförallt bindande åtaganden för medlemsstaterna. Kritiken som lyftes, bland annat av Sverige, de nordiska länderna och EU var att det inte fanns någon direkt hänvisning till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt att även om klimatförändringarna erkändes som en viktig fråga, fanns det inte tillräckliga åtgärder för att hantera dess påverkan på kvinnor.

Hur väl jag än hade förberett mig inför konferensen blev jag något golvad över mängden saker som pågick samtidigt. Under konferensens två veckor pågår formella möten där vi med delegationspass får sitta som observatörer, samtidigt som det också anordnas sidoevent både på och utanför FN. Min kalender var full med spännande saker, men väl på plats insåg jag att det skulle bli omöjligt att vara med på allt man ville. FOMO:n var påtaglig!

Tredje dagen på konferensen – och märkligt nog satte jag inte ens foten inne i FN-byggnaden. Dagen började med ett frukostevent arrangerat av World YWCA, där vi fick en förhandsvisning av det intergenerationella verktyg som lanserades den 24 april på World YWCA Day.

I rummet fanns en representant från varje YWCA som deltog på CSW, tillsammans med supporters och särskilt inbjudna gäster. Vi lyfte hur YWCA varit en nyckelaktör i CSW:s historia och hur vi fortsätter bygga vidare på detta arv genom att förena generationer – kvinnor som gått före, de som bär arbetet idag, och de som är på väg in. Det var också fint att se hur unga kvinnor fått stå i centrum på flera event under veckan. Själv kände jag en särskild glädje över att få vara i ett rum fyllt av YWCA – något jag aldrig upplevt tidigare, eftersom det senaste World Council hölls digitalt.

På kvällen deltog jag i det internationella Helvi Sipilä-seminariet, arrangerat av YWCA Finland tillsammans med den finska delegationen till CSW, med temat Supporting women and civil society to find a sustainable and just peace to Ukraine. Seminariet hölls i den vackra byggnaden Ukrainian Institute of America, med utsikt mot Central Park. Utanför hade människor satt upp handskrivna lappar för att uttrycka sitt stöd för Ukraina – i tydlig kontrast till det kaotiska mötet mellan Trump och Zelenskyj som skedde veckan innan och som väckt starka reaktioner världen över.

Men det som verkligen stannade kvar hos mig från den här dagen var inte seminariet, utan ett samtal under minglet efteråt. Jag kom i kontakt med Anastasiia från Geopolitical Alliance of Women of Ukraine, en jämnårig kvinna som bar en otrolig traditionell ukrainsk klädsel omgjord för att likna en soldatuniform. Vi började prata, och samtalet kom att handla om hur det är att vara ung kvinna i Kiev, Ukraina idag. Hon berättade om hur det är att leva i ett land i krig och sa att hon var trött på att människor tror att livet stannar upp bara för att det är krig. Jag berättade om det stödarbete vi gör inom KFUM Sverige tillsammans med YMCA Ukraina, om YWCA:s insatser och hur många i min närhet engagerar sig varje vecka med att samla in och skicka förnödenheter. Vi kramades och bestämde oss för att hålla kontakten. Hon bjöd in mig till ett av deras kommande event under konferensens andra vecka.

Dagen avslutades med pizza tillsammans med Annina från YWCA Finland och delegater från KFUK-KFUM Norge. Vi delade våra upplevelser av konferensen hittills, drömde om framtida samarbeten och spånade idéer om hur de nordiska YWCA/KFUK-rörelserna kan stärka varandra i arbetet för jämställdhet. Det var både stärkande och hoppfullt, att efter en dag med känslor av hopp, förtvivlan, ilska och glädje och några tårar på det, avslutades med att få tänka stort och drömma tillsammans om fortsatt systerskap i både ord och handling med andra som bär samma engagemang.