Den femte och sista dagen av konferensvecka ett började med något som blivit oväntat efterlängtat – att åter få gå in i FN-skrapan. Men innan dess deltog jag i ett spännande sidoevent arrangerat av Österrikes permanenta representation till FN.
Det var ett viktigt och uppfriskande perspektiv i jämställdhetsdebatten. Ofta fokuserar samtalet på vad som behöver bli bättre för kvinnor – med rätta – men här ställdes också frågan: Hur påverkar destruktiva maskulinitetsnormer män och pojkar själva? Hur kan vi förändra dessa normer på ett sätt som gynnar hela samhället – inte genom polarisering, utan genom inkludering?
OECD:s rapport visar bland annat att:
- 72 % av män i undersökta länder instämmer i minst en form av skadlig maskulinitetsnorm (t.ex. att män alltid ska vara starka, inte visa känslor, eller vara de främsta försörjarna).
- Ju mer en individ instämmer i dessa normer, desto mer sannolikt är det att hen inte stödjer jämställdhetsreformer eller kvinnors politiska deltagande.
- Samtidigt är unga män mer benägna att utmana traditionella normer – vilket öppnar upp för hopp och förändring.
Det här kändes extra relevant i kontexten av en organisation som KFUM/YWCA-YMCA – ett gemensamt rörelsebygge där unga kvinnor, män och icke-binära leder tillsammans. Ett hållbart jämställdhetsarbete måste inkludera alla – annars riskerar vi att reproducera den splittring vi vill motverka.
Efter det gick jag vidare till ett annat event inne i FN: “The Youth Dialogue”, där bland andra Sveriges ungdomsdelegat Maja Lundqvist talade. Det var både inspirerande och kraftfullt att höra ungas röster ta plats i dessa rum – inte bara symboliskt, utan som aktörer med egna krav, perspektiv och lösningar.
Senare träffades vi och pratade om något vi båda kände starkt inför: Sverige måste våga skicka fler unga till CSW. Vårt korta samtal blev det jag fortsatte fundera på under kvällen, inte bara för den svenska delegationen men av alla de kvinnor och personer som är representanter för sina organisationer, föreningar och länder på plats.
Frågan om representation har också lyfts av flera unga under konferensveckans gång, särskilt när personer från mindre representerade grupper, ursprungsbefolkningar eller HBTQIA+ rörelsen fått tillgång till mikrofonen. Det är tydligt och det finns undersökningar som stödjer att representationen är viktig. Men, att bara vara närvarande i rummet räcker inte. Representation måste också innebära ett erkännande av att vi inte bara vill vara med och påverka, utan att vi också ges utrymmet att visa vad vi kan. Utifrån detta känner jag att det räcker inte att skicka “en representant” eller “två blonda tjejer från Stockholm” och tro att det ska spegla verkligheten. Den unga kvinnogenerationen i Sverige är bred, mångfacetterad och full av livserfarenheter, perspektiv och kompetens. Vi är från landsbygd och storstad, vi bär på olika språk, färger, kroppar, tro, kamp och glädje. Vi, tjejer, unga kvinnor och kvinnor, gör det redan i våra lokalföreningar, våra skolor, våra nätverk. Sverige har unga kvinnor som är redo, som leder, som formulerar skarpa visioner för framtiden. Det är dags att vår delegation till CSW speglar den verkligheten, inte för syns skull, utan för att det är viktigt på riktigt.
